Majas mos på grannens frukt

Joels äppelträd är lite små. Och gårdens gamla har visserligen frukt, men vem orkar ut i höga gräset, klättra och klänga? Och sålla och ansa och beskära? Vi, inom en rimlig framtid, hoppas jag. 

Av våra snälla grannar fick vi i alla fall en fördigplockad hink. Så jag kokade lite mos.

Tog första bästa träff på Google. Enkelt och ofantligt gott, stod det.

Det luktar mormor.

Glad höst

Tacksam

Tag en far och en son, en solig helg, borste, rödfärg, vitfärg, stege och inställningen Perfekt duger.

Ack, det gamla huset blir fint.

Vad har jag gjort för att få bo här?

Så fint.

Tre sidor kvar, förvisso.

Men som alla som lever och renoverar vet; det är resan som är mödan värd.

En resa med världens bästa farfar, och kvinnan med huckle i håret.

För bakom varje oklanderligt målat hus på landet i Dalarna står någon som bakar knäckig rabarberpaj och pizza (okej, kit-pizza), i köket med vedspis och gröna luckor.

Vad är väl en diskmaskin? När man har två småbarn att gulla med.

Eller en tvättstuga? När maskinen gjort tunnan full och man får dra slangen upp i huset, ner i badkaret och lyssna på bruset.

Vara bondmoran som tvättar i älven, typ.

Damen som bodde här förr. Satt hon på verandan, mörare än dillköttet, och drömde? Om socknens rödaste hus, med knutarna vitare än snö? Värdigt rosor och pion, taklök, äppelblom och aster.

Kanske fruktade hon någon i framtiden till gården, med mer till övers för orden än jorden?

Här bor jag i alla fall, tänker jag.